Fisken är visst till salu. En uråldrig gammal tant med djupa rynkor sitter vid ett litet bord vid strandpromenaden. Sjal över huvudet, klädd i svart och mörka sorgkanter under naglarna. På bordet framför henne ligger olika sorters torkad fisk på ett bord. Köp köp, säger hon på portugisiska. Den tillplattade makrillen och bläckfisken tittar på mig. Nej tack, jag är inte sugen på snacks just nu.
Fisket är en viktig del av Portugals historia. Den långa västra kusten mot den kalla Atlanten har alltid varit en viktig inkomstkälla och givit mat åt en växande befolkning. Havets stora djup, näringsrika vatten och mångfald av organismer för med sig stora, näringsrika fiskarter och mängder av skaldjur. Färsk fisk har aldrig varit ett problem att få tag på här i Nazaré. Det som har varit svårt, är lagring. Hur skulle man kunna hålla fisken färsk i denna värme?
En äldre man i blå keps lägger upp rensade makrillar på ställningar under ett skyddsnät på stranden. Det är lite av ett pussel att få ut så många fiskar som möjligt på ställningarna, men det går undan. Det här har han gjort många gånger. Antagligen i minst 50 år. Det starka solen gassar på fisken och den varma sanden får luften att nästan dallra. Efter tre dagar i solens strålar är fisken torkad och klar och redo att säljas. Torkad fisk håller väldigt länge utan kylskåp.
Medelåldern bland fiskarna på stranden är hög. Det känns som att de alla föddes ungefär när Salazar kom till makten. Militärkupp, diktatur och revolution. Vilken historia de bär på. Det enda som varit konstant under deras långa liv är den torkade fisken som torkas som den alltid har gjort. Kontrasten är stor till de färgglada baddräkterna och surfbrädorna lite längre ner på stranden. Vissa saker utvecklas. Andra inte.
En resa i Portugal är en resa i den torkade torskens land. Varenda restaurang som vi besökte under vår resa runt norra Portugal serverade bacalhao – torsk. Det är lätt att tro att torsk är en inhemsk fisk, men det ligger inte en enda torsk och torkar här i solen i Nazaré. Torsk trivs inte i vattnen utanför Portugal, utan lever i de kalla vattnen runt Norge, Island och Newfoundland. Så hur kan då en fisk som inte är portugisisk, blivit mer portugisisk än den lokala fisken?
Svaret ligger långt tillbaka i historien, ända tillbaka till 1400-talet och de portugisiska upptäcktsresandena. När portugiserna under sina upptäcktsresor upptäckte de stora mängderna torsk utanför Newfoundland, skrev man ett fiskeavtal med England. Men avståndet hem till Portugal var för stort för att kunna föra hem fisken färsk. Så man började salta och torka torsken ombord på fiskebåtarna, vilket ökade hållbarheten på torsken till flera månader. Så om du ser bacalhao på menyn, så är det saltad, torkad och blötlagd torsk som endera är grillad, kokt eller stekt. Vill du ha färsk torsk, leta efter bacalhao fresca istället. Bacalhao äts året om här i Portugal, men den är en obligatorisk del av det Portugisiska julfirandet. Ungefär som vår lutfisk var populär på julbordet förr i tiden.
Vi lämnar de uppsprättade fiskarna åt sitt öde i solen och går förbi de mångfärgade fiskebåtarna. De är väldigt fina, nästan så fina att jag undrar om de bara står där som minnesmärken över en svunnen tid. Det sägs att fiskarna fortsätter att dra upp sina båtar här på stranden varje dag, trots att det nuförtiden finns en hamn. Även om det är oklart om dessa båtar fångar någon fisk nuförtiden, är de väldigt bildsköna. Vi tar några bilder. Kanske några för många.
Är det inte dags för kaffe snart? Kanske något gott att knapra på? Vi sneglar på tanten med de torkade fiskarna. Nä, det får nog bli en glass idag.
Vill läsa fler av mina resetips? Glöm inte att gilla Rucksack på Facebook!
