Rucksack
En svensk reseblogg för äventyrliga familjer
Pico Ruivo
Featured Madeira Nationalparker Portugal

Vandring till Pico Ruivo – Madeiras högsta topp

Starting perhaps with an unclouded sky, you barely reach the summit before light mists have begun to ascend from the valleys beneath you; these quickly gather, and enshroud you in an impenetrable veil.
Utdrag ur “A sketch of Madeira” av Edward William Harcourt, 1851

Solen gödslade med sina varma strålar från en klarblå himmel. De sydvästliga vindarna som tillfälligt dragit in över Madeira hade inte bara fört med sig varmare temperaturer, utan också ett helt fantastiskt väder. Inte ett moln mötte oss till frukosten på terrassen i Calheta. Det här var helt enkelt en dag som var gjord för att vandra till Pico Ruivo – Madeiras högsta topp!

Madeiras berg bjuder oftast inte bara på undersköna vyer, utan också ett ombytligt väder med kyla, regn och dimma. Inte helt oväntat, då levadorna byggdes för att föra ner bergens överflöd av regnvatten till kusten. Skulle vi ha tur och faktiskt få en vandring utan regn idag? Vi kunde inte se ett enda moln över bergen. Det sägs dock att molnen skapas i bergen och kan komma från blotta intet. Är det ens möjligt?

Pico Ruivo - Madeira

Vi tog bilarna upp till Achada do Teixeira, parkeringen utanför Santana som ligger på 1580 meters höjd över havet. Det tog ganska lång tid att köra hit från Calheta, närmare 1,5 timme. Det kanske inte låter så mycket, men på en liten ö som Madeira är det nästan så långt som det går att köra för att komma till en plats. En välfylld parkering mötte oss på toppen, men det fanns som tur var några platser kvar. Alla ut ur bilarna, det var dags att bege sig uppför berget.

Planen var att äta lunch på toppen av Pico Ruivo. Vi hade läst att det inte skulle finnas någon service utefter vägen, så vi hade packat ner lite extra godsaker i ryggsäckarna. Pastasallad, fruit bars, kakor och kanske till och med någon liten godis hade slunkit med. Sedan hade vi några liter vatten och kaffe med oss också. Men som vanligt kan man alltid ha med sig mer vatten.

Pico Ruivo - Madeira

Temperaturen låg någonstans kring 10 grader. Ovanligt varmt för Pico Ruivo på vintern. Det är inte alls ovanligt att temperaturen går ner mot nollstrecket under vintern, ibland snöar det till och med på Madeiras toppar och på platån Paul da Serra. Lyxhotellen i Funchal sägs förr i tiden ha begett sig hit upp för att hämta is till sina drinkar, en lång väg att bära ett tungt isblock.

Vandringen gick uppför på en meterbred, fint lagd stenväg. Vägen var inte svår att vandra, men det gick definitivt uppför. När jag stannade upp och njöt av omgivningarna, kunde jag i princip se hela ön från ovan. Norr om oss kunde vi se byarna Santana och Sao Jorge och sikten räckte ända till havets horisont.

Vi hann knappt lämna parkeringen förrän landskapet öppnade upp sig och en underskön dal höljd i soldis uppenbarade sig. Vi kunde se hela vägen till radarstationen på Madeiras näst högsta topp – Pico Arieiro. Mellan Pico Areiro och Pico Ruivo går Madeiras mest kända vandring PR 1 – en riktig klassiker bland vandrare. Egentligen var den vandringsleden vårt första val för en vandring till Pico Ruivo, men efter att ha insett att vägen både skulle plocka 1100 höjdmeter, vara kantad av branta stup och ta sex timmar fram-och-tillbaka, kändes det inte som vårt första alternativ. Vi som tyckte att de 15 meter höga stupen vid levadavandringen 25 fontes kändes nog läskiga, skulle nog inte uppskatta ännu brantare stup…

Pico Ruivo - Madeira
Pico Ruivo - Madeira
Pico Ruivo - Madeira

Växtligheten var mer eller mindre obefintlig. Små buskar och gräs kantade stigen och det kändes som att vi passerat trädgränsen, även om några högre barrväxter ibland stack upp.

Stigen var väl skyltad och det gick inte att gå fel, det var bara att följa stigen mot toppen. Även om stigen gick uppför under nästan hela vägen, kändes det inte alltför jobbigt. Alla fick ta vandringen i sin takt. Jag fotograferade. Några vilade. Några pinnade på. Några njöt av utsikten. Ett äldre par hade satt sig vid klippkanten för att vila. Solen vräkte ner ljus över dalen och de gröna vulkanklipporna fullkomligt ropade efter uppmärksamhet.

Pico Ruivo - Madeira

Fortfarande inte ett moln på himlen. Det kändes nästan som att det extrema vädret var en skröna för att göra vandringen lite mer spännande?

Vi gick runt krönet och Pico Ruivo uppenbarade sig till slut. Jag kunde se ett tjugotal små små människor stå på toppen. Dit upp skulle vi. Lite mer uppför bara. En kilometer kvar.

Pico Ruivo - Madeira

Vi lämnade av några av oss i skuggan av ett träd vid vita huset innan vi fortsatte upp till toppen. Uppförsbackarna hade satt sina spår. Men helt rätt. Känner man att man behöver vila, då ska man göra det. Trötta ben och trötta knän leder lätt till felsteg och stukningar och vi hade många dagar kvar av semestern.

Pico Ruivo - Madeira

Den sista sträckan från det vita huset till toppen var inte speciellt lång, men inte alls lika välordnad och doserad som vägen hittills. Här gällde det att sätta fötterna rätt. Jag tittade mest ner på fötterna och traskade på. Magen hade börjat kurra och min två kilo tunga systemkamera började kännas otroligt tung över nacken. Jag lade kameran lite nonchalant på ena axeln och traskade vidare, men det kändes som att jag minst fått en kronisk gamnacke.

Pico Ruivo - Madeira

Sista biten upp och hela dalen öppnades upp framför mig. Jag kunde se en liten by längst ner i dalen, även om det hade börjat bli lite soldis mellan topparna. Det började även komma in lite moln, men de såg ut att stanna närmare havet.

Pico Ruivo - Madeira

Jag traskade mot den andra sidan av toppen. Något hände. Inte så att klockorna stannade, utan snarare som om någon knäppt med fingrarna. Vädret slog om. Moln började bildas i dalen nedanför oss, som om det hade funnits en stor kokande vattenkastrull under oss. Ångan bara steg och steg. På bara några minuter blev vi omgivna av moln.
-“Jag såg på väderprognosen att det skulle komma regn i eftermiddag, vi har nog bara haft tur att det inte kommit ännu.” säger den lokala vandringsguiden bredvid oss till sin grupp.
Jag började gå ner till det vita huset igen. Om det skulle börja regna så skulle jag åtminstone ha hunnit äta lunch först.

Pico Ruivo - Madeira
Pico Ruivo - Madeira

Vi fick i oss vår lunch och även om pastasalladen inte var den krämigaste eller godaste jag ätit, smakade det som en dröm.

Vi packade ihop och började gå ner mot bilarna igen. Nu kände vi knappt igen oss. Den klarblå himlen hade försvunnit bakom moln och landskapet runt omkring oss hade förvandlats till ett dimmigt sagolandskap. De knotiga och döda träden som vi passerade på vägen upp, böjde sig trolskt mot dalens kant i en aura av snabbrörlig vit ånga.

Vi passerade förbi vandringsleden till Pico Ariero. Lite brantare. Lite smalare. Lite längre. När lilla E blivit lite äldre får vi åka tillbaka och vandra den leden med henne. När hon är tillräckligt stor för att inte kunna ramla mellan staketets vajrar.

På vägen ner förstod jag varför vägen är så väl skyltad. Vi kunde se Pico Ruivo och ta sikte på toppen under vår väg upp. Nu gick det inte att skilja fram från bak längre. Vi vandrade in i dimman helt enkelt.

Pico Ruivo - Madeira
Pico Ruivo - Madeira

Det gick betydligt snabbare tillbaka till parkeringen, man skulle kunna säga att det var en plättlätt vandring nerför. Dimman låg dock hela tiden framför oss som en fuktig filt. Inte så att det någonsin var läskigt, men snarare lite kyligt. Vindjackorna åkte på igen. Lager på lager är bra i bergen.

Pico Ruivo - Madeira
Pico Ruivo - Madeira

Parkeringen dök upp framför oss när vi minst anade det. Jämför bilden nedan med den första bilden från parkeringen, så förstår du varför. Det sägs att man ska jämföra vädret på Pico Ruivo med en svensk fjällvandring, snarare än en vandring i alperna. Lite hårdare och lite mer omväxlande klimat. Jag är beredd att hålla med.

Pico Ruivo - Madeira

Vandringsled: PR 1.2
Avstånd: 5,6 km tur/retur (uppåt tar 1,5 timme med lite pausar, nedåt 1 timme)
Svårighetsgrad: Lätt, men med höjdskillnader
Start/Slut: Parkeringen vid Achado do Teixeira, 9,5 km från Santana
Höjdskillnad max/min: 1582 m (parkeringen) / 1852 m (Pico Ruivo)

Vem passar vandringen? Alla. Den här vandringen har varken några läskiga stup eller smala passager, men den har höjdskillnader.
OBS: Det finns INGEN service efter vägen och ingenstans att köpa något. Den enda toaletten som finns ligger vid ett hus strax under toppen. Ta med toapapper!

Så, vad blev det samlade familjebetyget?

Alla gillade denna vandring, även om vi suktande sneglade på vandringsleden mot Pico Ariero på vägen upp. Att vandra till Pico Ruivo är en perfekt vandring för hela familjen, utan läskiga passager och tunnlar. Vyerna är otroliga och vandringsleden är välskött och välordnad. Så tummen upp från oss! Men titta på väderprognosen innan ni börjar vandra, en stor del av behållningen är att få njuta av vyerna!

(Det enda jag saknade var en toalett vid parkeringen, det hade vi alla verkligen verkligen behövt!)

Vill du läsa mer?

Titta in på min Madeira-sida!

Läs mer om denna vandringsled och många fler på Madeiras turistbyrå

Gunilla på resebloggen 4000 mil har gjort den läckra vandringen mellan Pico Ariero och Pico Ruivo, läs mer om hennes vandring innan du bestämmer vilken led du ska gå.

Du kanske också gillar...

No Comments

    Gör mig glad och skriv en kommentar