De nyfångade fiskarna ligger på rad i kyldisken framför oss. Det är dags att bestämma oss för vad vi ska äta till lunch. Kocken som ska grilla vår lunch tittar på oss och frågar hur många vi är. Tre vuxna och tre barn. -”Då borde det räcka med tre fiskar”, säger han. Vi pekar på tre fiskar i disken – en ”pargo” (röd snapper), en ”garoupa” (havsaborre) och en ”bodiao Madeira” (läppfisk). Kocken nickar nöjt, det här kommer att bli en härlig lunch. Längst fram vid glaset står små stekpannor med någon form av skaldjur. ”Limpets” säger kocken. Vi tar det, säger vi.
Vi befinner oss på fiskrestaurangen Vila Do Peixe i Câmara de Lobos, Madeiras färggrannaste fiskeby. Byns namn betyder ”vargkammaren”, men här har aldrig funnits några vargar. Däremot bodde här en gång i tiden en koloni av ”havsvargar” – sjölejon – vilket har gett byn sitt namn. Idag trängs inga sjölejon i hamnen, utan endast fiskebåtar i regnbågens alla färger. Camara de Lobos är en av Madeiras främsta ställen för att fånga den populära och skräckinjagande djuphavsfisken dolkfisk.
Vi får in en liten förförrätt till bordet. Den består bland annat av en bläckfisksallad och en bönröra. Bläckfiskarna är inlagda i en lite syrlig dressing och är så där härligt möra som bara riktigt bra restauranger lyckas med. Inte ofta man får tre barn att äta bläckfisk och tycka att det är gott.
Câmara de Lobos ligger i en vik, i botten av en brant bergssluttning. Vägen ner till byn tar oss förbi bananodlingar, vinodlingar och mängder av suterränghus. Här odlas några av de finaste druvorna till öns Madeira-viner, i det skyddade och varma söderläget trivs vinrankorna som bäst.
Nu kommer vår riktiga förrätt in. Direkt från grillen, i en rykande het panna. Vi googlar upp ”limpets”, det visar sig vara ”skålsnäckor”. Egentligen en havslevande snigel, som bor i ett konformat skal. Här serverade med vitlökssmör, lök och citron. En riktig vitlöksdröm. Som en lite segare kammussla, men med mer havssmak. Det här är inte sista gånget jag äter limpets, det är ett som är säkert.
Vårt bord börjar fyllas av alla tillbehör vi beställt till vår grillade fisk. En stor tomatsallad med silverlök, friterad potatis och ett smakrikt rött paprikaris. Bara tillbehören är så mycket mat att det hade kunnat mätta oss alla sex. De grillade fiskarna kommer ut på ett fat. Fisken fullkomligt smälter i min mun, det finns inget med denna fisk som är fel. Perfekt grillad, pinfärsk och välkryddad. Det här är en av de godaste fiskluncher jag någonsin ätit.
Efter lunchen går vi ner i byn för en kaffe. Mitt i byn pågår en fruktmarknad. Tack vara Madeiras subtropiska klimat. växer här en stor mängd frukt som vi i Europa annars upplever som exotisk. Bananer är den viktigaste frukten, men här växer även flera sorters passionsfrukter, mango, guava, papaya och avocado. Under vintern är det även säsong för ”custard apple” (kirimoja eller annona på svenska) och monstreafrukt. Kirimoja har jag stött på tidigare i Asien, men monstreafrukt har jag aldrig tidigare sett.
Monstreafrukten kommer från monstreaplantan, alltså en av våra vanligaste krukväxter(!). De stora frukterna ser ut som gröna majskolvar och ska smaka som den sötaste ananas när den är mogen. När den inte är mogen är den giftig. Ja, det är korrekt. Du kan inte äta den förrän den är helt mogen. Låter det krångligt? Det finns åtskilliga klipp på youtube kring hur du avgör om frukten är mogen, så om du köper en monstreafrukt – se till att läsa på innan du börjar äta den!
Nere i hamnen är det full fart. Fiskarna har kommit in från dagens fisketurer och det pågår högljudda partier av kortspel på en bar. Ponchan skvätter när fiskarna slår sina glas i bordet och både humöret och alkoholnivån är hög. Det känns som att fiskarna här i byn gör detta varje dag efter att tryggt ha kommit i hamn med sina båtar. Som en ritual för att avsluta dagens fångst, snacka lite skit och få sig ett gott skratt.
VI slår oss ner på ett café och beställer in en kaffe och tittar på folklivet. En garoto (espresso med mjölk) kostar 1 euro. En passionsfruktstårtbit kostar 1,50 euro. Väldigt överkomligt. Det blir både en tårtbit och några glassar. Båtarna ligger uppdragna på stranden framför oss. Roddbåtarna finns verkligen i alla möjliga storlekar. Allt från den minsta lilla leksaksbåten, till mer kommersiella båtar, Det verkar som att fiskarna använder de små leksaksbåtarna för att ro ut till sina större båtar på redden. Även om det bara får plats med en person i båten. En liten person dessutom.
En överförfriskad fiskare passerar förbi oss, han är väldigt glad. Lite för glad kanske. En liten pojke snubblar utanför caféet och den överförfriskade fiskaren skyndar fram för att hjälpa. Men det blir bara så fel. Pojken blir rädd och gråter högt, den stackars fulla fiskaren förstår inte vad han gjort fel och föräldrarna blir förbannade. Fiskaren svär och går till sina kortspelande kompisar. Lugnet i Camara de Lobos kommer tillbaka. Kanske var det det här lugnet som Churchill en gång i tiden kom att älska så mycket. Churchill brukade bo på ett pensionat här i byn och måla landskap. Dramatiska klippor, fiskebåtar, hustak och hav.
När vi lämnar Câmara de Lobos kan jag inte låta bli att undra hur lång tid det tog att resa till Madeira från Storbritannien på 1950-talet. Hur tog sig Churchill hit? Idag tar det 5,5 timme med flyg, då måste det ha tagit 5,5 dagar. Minst. Men jag förstår Churchill. Det är värt den långa resan för att komma hit.
Hur hittar jag till Câmara de Lobos?
Câmara de Lobos ligger på Madeiras sydkust, 1 mil väster om Funchal. Hit åker du för en härlig lunch med nyfångad grillad fisk och för att besöka en av de få levande fiskebyarna som fortfarande finns kvar på Madeira.
Vill du läsa mer om Madeira? Titta in på min Madeira-sida eller min Portugal-sida!
Vill läsa fler av mina resetips? Glöm inte att gilla Rucksack på Facebook!
Jag blur både hungrig, törstig och resesugen av det jär inlägget :). Å i Madeira har jag aldrig varit.
Madeira har seglat upp som min favoritö – landskapen, maten och klimatet – helt perfekt! :)