Ohrid – Där världsarvet möter Europas äldsta sjö

Besöket i Ohrid gjordes under en pressresa med NAITM (National Association for Incoming Tourism of Macedonia), men alla åsikter och tankar är som vanligt mina egna.

Jag checkar in på hotellet i Ohrid sent på eftermiddagen när ljuset redan börjat lägga sig över staden. Men det är inte läge att lägga sig och vila innan maten. Stadens mest kända vy gör sig bäst i solnedgången, och tiden börjar bli knapp om jag ska hinna dit.

Ohrid är Nordmakedoniens mest kända turistort och på sommaren fylls staden av besökare som vill svalka sig i kyliga Ohridsjön och promenera i gränder som tycks ha en förmåga att alltid leda uppåt. Här går man sällan rakt fram, utan snarare uppför eller nedför.

Staden kallas ofta i folkmun för ”Balkans Jerusalem” på grund av sitt ovanligt stora antal kyrkor. Det sägs att det finns 365 kyrkor – en för varje dag på året. Om någon någonsin har räknat dem är oklart, men oavsett var du står i staden har du i princip alltid minst ett kyrktorn i blickfånget. Och skulle du råka missa ett torn, så har du sannolikt ett nytt runt nästa hörn.

En annan sak som bidrar till smeknamnet är att staden räknas som en av regionens äldsta kända bosättningar, med anor som ofta förs tillbaka till runt 800 före Kristus – och i vissa fall ännu längre om man räknar in arkeologiska spår i regionen. Här har de stora civilisationerna kommit och gått och lämnat massor av avtryck på vägen. Greker, romare, bysantiner och slaver är bara några av de mest uthålliga erövrarna genom tiderna.

Den antika amfiteatern som blev hatad

Vi traskar med snabba steg upp för de smala kullerstensgränderna genom vitputsade hus och små kyrkor i flera olika stilar och religioner. Det är som om staden inte riktigt bryr sig om arkitektonisk ordning, utan här har varje århundrade fått bygga lite som det ville. Och på något sätt fungerar det ändå.

En bit upp på kullen ligger den antika amfiteatern som påminner om att Ohrid en gång i tiden var den antika staden Lychnidos, en viktig knutpunkt i regionen. Då användes teatern som en teater och samlingspunkt för staden.

Under romarnas styre byggdes teatern om och funktionen blev betydligt mörkare. Här hölls inte bara gladiatorspel, utan även avrättningar av kristna. När romarna lämnade staden begravdes hela den mörka historien. Bokstavligen. Teatern täcktes av jord och blev bortglömd och förträngd i hundratals år. Först på 1980-talet dök den upp igen i samband med ett byggprojekt.

I dag används platsen för konserter under sommarhalvåret. Det är svårt att tänka sig en bättre akustik än en antik amfiteater vid en sjö, men komforten är en annan fråga. Man kan misstänka att vissa längre föreställningar kan ge en lätt stensmak i rumpan – särskilt om man glömt sittunderlaget hemma.

Fästningen med utsikt över hela Ohridsjön

På toppen av kullen ser vi murarna till Samuels fästning, en av de byggnader som ger staden dess karaktäristiska siluett från håll. Exakt hur gammal fästningen är, är lite oklart, men man vet är att den fick sin tydligaste form under slutet av 900-talet och början av 1000-talet, när tsar Samuel av Bulgarien gjorde Ohrid till sitt maktcentrum.

När jag kommer fram har fästningen redan hunnit stänga för dagen. Lite typiskt. När fästningen är öppen kan man gå längs murarna och få utsikt över hela staden och sjön, men jag måste säga att staden bjuder på fantastiska vyer på det flesta håll och kanter.

Kyrilliska alfabetets födelseplats

Solen sjunker fort framför oss och de snöklädda bergen börjar färgas i rosa toner. Vi närmar oss vår utsiktsplats och passerar förbi utgrävningarna Plaošnik och Church of Saints Clement and Panteleimon som ligger med oslagbar utsikt över sjön.

Kyrkan i sin nuvarande form är en rekonstruktion, men platsen i sig är långt äldre. Här uppfördes en kyrka redan år 893 av Klemens av Ohrid, en av de viktigaste personerna i regionens tidiga kristna historia. Klemens var inte bara biskop utan också pedagog och kopplas starkt till utvecklingen av det slaviska skriftspråket och det kyrilliska alfabetets spridning.

Det som gör platsen särskilt intressant är att den inte bara var religiös, utan också ett av de första universiteten i Balkan. Men när det ottomanska riket härskade förändrades Ohrid. Kyrkor byggdes om, konverterades till moskéer eller förstördes. Kyrkan vi ser idag är därför en återuppbyggnad. Runt den ligger ruinerna av Plaošniks basilika, där bara stenhögar och några marmorpelare återstår.

Ohrids vackraste plats

Vi går ner på en brant stig genom ett skogsparti. Den vanliga vägen till utsiktsplatsen är stängd på grund av byggarbeten. Plötslig öppnar barrträden upp sig och nedanför en klippa ser jag den. Kyrkan som pryder nästan alla vykort från Ohrid. Sankt Johannes kyrka. Kyrkan är inte varken stor eller prålig, men dess läge är oslagbart.

Vi hann fram precis i tid. Solen går ner långsamt över bergen och ljuset rör sig över Ohridsjön tills allt till slut bara blir ett skimmer av rosa och guld. Vattnet ligger nästan helt stilla, som om även sjön bestämt sig för att inte störa ögonblicket.

Jag hör rösterna av en engelskspråkig familj, men resten av språken runt omkring mig är lokala. Det slår mig hur få skandinaviska besökare vi mött här. Platsen ligger en bra bit från både Skopje och den albanska kusten, så det krävs mer än en dagsutflykt för att uppleva Ohrid.

Inne i kyrkan tittar tre små barn på de tända minnesljusen under strikt övervakning från en nervös förälder. Det slår mig att det är otroligt liten yta inne i kyrkan. Från utsidan är kyrkan ikonisk. Från insidan oväntat modest och liten. Här har aldrig hållits några stora gudstjänster, snarare mindre andakter.

Stränder och gångbroar

När mörkret faller går jag ner för trapporna mot sjön och följer träbroarna längs klippkanten mot centrum. Ohridsjöns vackra inramning av 2500 meter höga och snöklädda berg påminner mer om Nya Zeeland än om grannlandet Grekland. Jag passerar förbi några små stränder som trots sin minimala storlek garanterat är fylld med solstolar på sommaren. Men om man åker till Ohrid så kanske man inte främst är ute efter en solsemester, så det behövs antagligen inte någon större strand.

Ohridsjön är en av Europas äldsta och djupaste sjöar, med sina 2 miljoner år på nacken och med ett djup på 280 meter. Det här är inte en långgrund och barnvänlig sjö, utan här blir det snabbt djupt. Tack vare sitt isolerade läge finns här flera djurarter som inte finns någon annanstans.

På sjön samlas sjöfåglarna i flockar för natten och turistbåtarna puttrar tillbaka mot hamnen. Luften är klar och kylan kommer snabbt mot mig när solen gått ner. Här vid Ohrid är kvällarna kyliga och det behövs en jacka – även på sommaren.

Nere i hamnen börjar kvällsbelysningen tändas och människor strosar för att hitta kvällens restaurang. Dagen är inte slut bara för att solen gått ner. Trots att klockan är efter 18 är det inte någon hets. Kvällarna börjar sent här vid Ohridsjöns kant.

Jag tar en promenad längs huvudgatan Old Bazaar street innan det är dags för middag. Det är gatan där allt verkar pågå samtidigt – souvenirbutiker, caféer, moskéutrop och kyrkklockor. Flertalet butiker längs shoppinggatan börjar släcka sina lampor och låsa när jag passerar, men det är oväntat många som inte ens tänker tanken på att stänga förrän vid 21. Vissa håller öppet till 22. Vardagar som helger.

Den vackra Ali Pasha-moskén längs huvudgatan lyser upp i kvällsmörkret, badad i tusentals små LED-lampor som får minareten att skimra mot den brandgula himlen. Islam kom till Ohrid när regionen var en del av det Ottomanska riket. Även om ortodox kristendom är den dominerande religionen i landet idag, finns fortfarande en betydande muslimsk minoritet (omkring 30–35 procent av befolkningen).

Arkitektur som ger Japankänslor

Nästa morgon beger jag mig ut innan frukosten och passar på att upptäcka staden innan den vaknar. Allt är tyst. Förutom sjöfåglarnas skrik och ett och annat hundskall har ingen vaknat. Det är lättare att lära känna en stad så här. Ohrid är inte bara en antik stad, utan staden var ett centrum för kultur och arkitektur. Nu har jag även tid att stanna upp och titta på arkitekturen.

De vita husen med mörkbruna fönster känns oväntat minimalistiska och har till och med med liten känsla av Kyoto över dem. Det här är de karakteristiska Ohrid-husen, med sina stora fönster mot sjön och utskjutande övervåningar. Hela staden är byggd på en sluttning och när man går runt på gatorna känns husen nästan staplade på varandra som legoklotsar.

Morgon vid Sankt Johannes kyrka

Jag stannar till en lite längre stund nere vid vattenkanten. Restaurangägarna skrubbar gatustenarna utanför sin uteserveringar. Hundägarna är ute och rastar sina fyrbenta vänner och en morgontrött pappa är ute och övningscyklar med sin lille son. Nere på en uteservering ligger en golden retriever och vilar. Den har en öronmärkning, vilket betyder att det är en vaccinerad och kastrerad gatuhund. Här är en herrelös hund inte helt ensam. Även om det värker i mitt hundälskande hjärta att se den ligga där.

Promenaden till Sankt Johannes kyrka längsmed träbryggan är betydligt lugnare idag. Även om det är en välanvänd gångstig behöver jag se upp var jag sätter mina fötter. Vissa plankor saknas på bryggorna och det ligger även en del sten som fallit ner från klipporna under natten, så jag håller koll i alla riktningar när jag går här.

Ohridsjön är så klar att jag kan se fiskar simma i stim nedanför gångstigen. Sjön fryser i princip aldrig då den är så djup, men den blir heller aldrig riktigt varm. En bra sommar kan vattnet blir 25 grader, men det är betydligt vanligare att det är 20 grader i vattnet även dagar när luften bjuder på 35 grader. Ohrid är en svalkande oas för Skopjebor under sommaren, då temperaturen i Skopje är betydligt varmare än här.

Jag promenerar hela vägen fram till Sankt Johannes, men vyerna är inte alls lika vackra nu på morgonen. Missförstå mig rätt – det är orimligt fint här – men i jämförelse med solnedgången kvällen innan är detta inte lika spektakulärt.

Pärlor av fisk

Jag tar en omväg förbi några av grändernas små butiker och hittar flertalet butiker med pärlsmycken. I Ohrid tillverkas Ohridpärlor, ett gammalt hantverk vars hemligheter förs vidare från generation till generation. Pärlan är inte en pärla från en mussla, utan en tillverkad pärla gjord med extrakt från fiskfjäll från fisk i Ohridsjön. En glaspärla täcks med fiskfjäll och poleras sedan för hand för att se ut som en vanlig pärla. Resultatet är tidskrävande och pärlorna kostar därför därefter. Att det dessutom känns omöjligt att göra en pärla av fisk, lägger nog på en extra nolla på prislappen.

På väg tillbaka till hotellfrukosten försöker jag sätta fingret på vad som är så lockande med Ohrid. Är det staden eller är det sjön? Eller kombinationen? Den historiska staden med sina kyrkor, gränder och utsiktsplatser, eller Ohridsjön med de snöklädda bergen och solnedgångarna. Kanske är det just att de hör samman. Staden hade antagligen inte funnits utan sjön. Tillsammans bildar de ett landskap där historia, natur, skönhet och vardagsliv möts. En levande stad som ännu inte blivit förstörd av turismen.

När jag lämnar Ohrid efter frukosten känner jag mig fortfarande osäker på vad jag blev mest fäst vid. Det enda som är tydligt är att jag gärna hade utforskat området mer. Det här är en UNESCO-pärla, som trots sin unikhet fortfarande känns rätt oupptäckt.

Var ligger Ohrid?

Ohrid ligger i sydvästra Nordmakedonien och Ohridsjön (även Lake Ohrid) ligger på gränsen mellan Albanien och Nordmakedonien.

Det finns inget direktflyg från Sverige till Ohrid, så man får resa hit med en kombination av flyg och marktransport. Det vanligaste alternativet är flyg till Skopje och sedan hyrbil i 3 timmar (buss i 4 timmar).
Alternativ resväg är flyg till Tirana och hyrbil i 3-4 timmar. OBS – Tänk på att du korsar en landgräns utanför EU och att inte alla hyrbilar får korsa landgränser.

Läs mer om världsarvet Ohrid på UNESCOs webbplats.