Skopje – En kvällspromenad genom Nordmakedoniens huvudstad

Besöket i Skopje gjordes under en pressresa med NAITM (National Association for Incoming Tourism of Macedonia), men alla åsikter och tankar är som vanligt mina egna.

Det börjar så smått att skymma över floden Vardar när vi börjar vår guidade promenad genom Skopje centrum. Från mitt hotell Holiday Inn är det bara några minuters promenad innan centrala Skopje börjar visa upp sig – eller kanske snarare sätta upp sin föreställning. För det är just vad staden gör. Den spelar. Den poserar. Den vill bli sedd. För Skopje är inte som andra städer. Det som kommer att möta mig på promenaden kommer att visa sig vara något väldigt unikt.

Bridge of Art och piratskeppen

Först kommer bron med gubbarna. Bridge of Art kantas av bronsskulpturer på rad efter rad – författare, konstnärer och historiska gestalter som blickar ut över floden. Det är nästan lite för många statyer för att det ska kännas som en normal bro. Men detta är bara början.

Längs flodens kant ligger de märkliga piratskeppen förtöjda mitt i staden. De fungerar idag som restauranger och hotell, men deras närvaro väcker fler frågor än de besvarar. Skopje har aldrig haft någon kust, än mindre några pirater som härjat. Ändå ligger de här som om de alltid hört hemma på floden Vardar.

År 2010 inleddes det omdiskuterade projektet Skopje 2014, en gigantisk satsning som skulle ge huvudstaden en ny identitet. Hundratals miljoner euro senare har staden nu fått monument, fontäner, nyklassicistiska fasader och över hundra statyer.

Kritikerna menar att resultatet blev en löjlig historisk kuliss, där nybyggda fasader döljer slitna hus och där antiken blandas med barock på ett sätt som ibland känns mer nöjespark än Balkan. Vissa påstår att Skopje 2014 kostade så mycket som 5 miljarder kronor. En hiskelig summa för ett fattigt land med hög arbetslöshet. Men ändå går det inte att låta bli att fascineras av resultatet när jag står här i skymningen och tittar ut över den upplysta staden.

Kameni Most – Stenbron

Vi når snart den gamla stenbron, Kameni Most, stadens verkliga symbol. Bron uppfördes under den osmanska tiden, troligen under 1400-talet och har i århundraden förbundit stadens två sidor. Den är enkel. Den är sliten. Den är äkta. Här passerade handelskaravaner och trötta resenärer långt innan dagens nya monument restes runt torget.

Macedonia Square med Alexander den Store

På andra sidan bron breder Macedonia Square ut sig och i dess mitt reser sig något man inte kan blunda för. Statyn är enorm. Ryttaren på hästen har inget namn på sockeln – det behövs inte. Alla vet att det är Alexander den store, Nordmakedoniens stora stolthet och ett av historiens mest omstridda arv.

Alexander föddes i det antika kungariket Makedonien, vars territorium i dag är uppdelat mellan flera länder. Det gör honom till en figur som ingen riktigt vill släppa ifrån sig. Både Nordmakedonien och Grekland har länge kämpat om rätten att kalla Alexander sin son. Namnkonflikten mellan länderna, som först nyligen fann sin lösning, handlade ytterst om just det. Vem som äger Makedoniens historia? Skopje har bestämt sig. Svaret är gjutet i brons, tio meter upp i luften, upplyst mot den mörka himlen framför mig.

Runt torget står monumenten tätt. Jag tror faktiskt aldrig att jag har varit i en stad med så många statyer. De flesta är dessutom yngre än många av träden runt omkring dem. Men tittar man bakom de pampiga fasaderna upptäcker man något annat. Flera byggnader bär fortfarande tydliga spår av jordbävningen den 26 juli 1963. Över tusen människor omkom och omkring 80 procent av stadens bebyggelse skadades eller förstördes. Hela kvarter försvann och hundratusentals människor blev hemlösa.

Det som reste sig ur askan var ett internationellt projekt. Hjälp strömmade in från hela världen, och den japanske arkitekten Kenzo Tange fick uppdraget att rita den nya staden. Skopje blev något ovanligt – en stad formad av en internationell vilja att bygga upp något nytt ur ruinerna.

Den viljan är svårare att se i dag. När projektet Skopje 2014 drogs igång visade det sig att resurserna främst gick till monument och dekorativa fasader, medan hus som fortfarande var ruiner fick vänta. Ibland står de sida vid sida – den putsade kulissen och den trasiga verkligheten bakom. Kontrasterna är stora i Skopje.

Macedonia Street och Moder Theresa

Vi lämnar torget och följer Macedonia Street söderut, längs stadens livliga gågata där caféerna börjar fyllas med ungdomar och kvällsljuset mjuknar mot stenläggningen. Det var på den här gatan som Anjezë Gonxhe Bojaxhiu föddes i ett enkelt hus år 1910. Världen skulle senare lära känna henne som Moder Teresa. Familjen var albansk-katolsk, staden tillhörde Osmanska riket och flickan som växte upp här skulle en dag bli en världens mest igenkända gestalter – inte främst i Skopje, utan bland Kolkatas allra fattigaste.

Nu vill alla ha sin del av Moder Theresa. Albanien lyfter fram hennes etniska rötter. Nordmakedonien hennes födelseort. Indien det livsverk hon ägnade decennier åt. Här på Macedonia Steet ligger ett modernt museum och ett minneshus där hennes ursprungliga barndomshem låg.

Bara några kvarter bort reser sig Church of Saints Constantine and Helena, en av stadens nyaste kyrkor. Utifrån imponerar den med sina kupoler, men det är först när man kliver in som den verkliga upplevelsen börjar. Mörka ortodoxa fresker täcker väggarna från golv till tak. Guld skimrar överallt och ljuset från hundratals lampor dansar över ikonerna.

Museum of the City of Skopje

Längst ned på gatan väntar ännu en påminnelse om den där tragiska julimorgonen 1963. Den gamla järnvägsstationen står fortfarande kvar, svårt skadad men bevarad som minnesmärke. Klockan på fasaden har stannat på 05.17 – exakt den minut då jordbävningen 1963 förändrade Skopje för alltid. Idag rymmer byggnaden Museum of the City of Skopje, där stadens dramatiska historia berättas genom utställningar av fotografier, föremål och berättelser från katastrofen.

Vi vänder tillbaka mot torget. Ju längre kvällen går, desto märkligare känns stadskärnan. De monumentala fasaderna är vackert upplysta men många byggnader verkar nästan tomma. Som kulisser.

Vi korsar stenbron. På andra sidan väntar en helt annan del av staden.

Den gamla basaren och fortet

Den gamla basaren i Skopje har anor från 1400-talet och är en av Balkans största och bäst bevarade ottomanska handelsplatser. På kullen ovanför vakar Skopjes gamla fästning, vars äldsta delar går tillbaka till bysantinsk tid år 500. Både fästningen och stora delar av basaren skadades i jordbävningen, men mycket restaurerades under de följande decennierna. Att området överlevde bättre än den moderna stadskärnan är en av anledningarna till att den gamla basaren idag verkligen känns som stadens ursprungliga hjärta

De flesta butikerna håller på att stänga i basaren när vi kommer fram. Hookahbarerna fylls med kvällsgäster, moskéernas minareter lyser färgglatt och de smala gränderna badar i varmt ljus. Från ett café sprider sig doften av nybryggt kaffe och honungsdrypande baklava. Guldsmederna håller som bäst på att plocka bort sina glttrande smycken från skyltfönstren och bröllopsbutikerna är ett kapitel för sig. Klänningarna är så gnistrande, voluminösa och dekorerade att våra svenska minimalistiska brudklänningar känns nästan nakna.

Vid en restaurang ringlar kön långt ut på gatan. Grilloset ligger tungt över kvarteret och doften av nygrillad kebab får förbipasserande att sakta in stegen med knorrande magar. Hade vi haft tid hade jag köat in jag med. Det här hade jag verkligen velat smaka.

När vi går tillbaka mot floden för att komma till vår restaurang, ser jag det stora korset på Vodnoberget lysa starkt högt över staden. Korset Millennium Cross invigdes år 2002 för att markera 2000 år av kristendom i Nordmakedonien. Så här på avstånd är det svårt att avgöra korsets storlek, men det är världens högsta kors med sina 66 meter.

Piratmiddag

Middagen äter vi ombord på ett av piratskeppen. Charkuterier och lokala ostar följs av nordmakedonska specialiteter och det är nog en regel att ingen middagsgäst i Nordmakedonien någonsin får lämna en middag utan att vara proppmätt. Men man måste alltid lämna lite plats för dessert. Till dessert serveras någon sorts pannkakor gömda under vaniljsås, toppat med frukt och nötter. Efterrätten ser inte alls ut som jag föreställt mig, men den visar sig vara precis så god som en sista kväll i Nordmakedonien förtjänar.

Snygg eller ful?

Skopje är kanske inte Europas vackraste huvudstad, men den har något speciellt som du inte hittar någon annanstans. Den är motsägelsefull, svårtolkad, snygg, ful och stundtals nästan kitschig. Men just därför stannar den kvar i minnet. Här samsas osmanska gränder med brutalistisk arkitektur, jordbävningsskadade hus med nyputsade kulisser och antika hjältar med piratskepp i en stad utan hav. Och kanske är det just där, mellan historia, sanning och fantasi, som jag hittar mitt Skopje. En ”Gott och Blandat”-godispåse med både lite surt, sött och salt. Jag hade gärna stannat en dag till, men det får helt enkelt bli nästa gång. För Nordmakedonien är jag definitivt inte klar med ännu.

Praktiska tips om Skopje

Ta dig dit

Skopje flygplats trafikeras av flera europeiska lågprisbolag, däribland Wizz Air. Från Stockholm går det att flyga med ett byte, vanligtvis via Wien, Frankfurt eller Belgrad. Flygtiden är omkring tre till fyra timmar beroende på förbindelsen. Jag flög med Lufthansa via Frankfurt.

Bo

Jag bodde på Holiday Inn i Skopje. Hotellet ligger centralt och är ett medelklasshotell med fräscha rum, även om utsidan är lite retro. Både boende och mat är oväntat prisvärt i Skopje.

Bästa tid att åka

April–juni eller september–oktober. Sommaren kan bli otroligt varm och all marmor gör staden extra stekhet. Under sommaren går det till och med ut varningar via SMS till befolkningen om att stanna hemma från jobb och skola under de hetaste dagarna. När jag var här i mars var vädret ombytligt, men med sköna temperaturer.