Februari. Vabruari. En månad fylld av otäckt hostande människor i kollektivtrafiken, influensavaccindiskussioner och evigt snorande barn. Mitt i denna kaskadkräkning av baciller förväntas familjer med barn i skolåldern att vara ledig en vecka och åka på sportlov. Gärna på aktivt sportlov med skidåkning och långa bilfärder där alla ska vara friska och migränfria och kliva upp tidigt på morgonen och glatt smöra ostmackor och göra hemmagjord choklad för den perfekta picknicken i slalombacken. Utopin om det perfekta sportlovet. Well, guess what. Lite som man säger att ”efter regn kommer solsken”, så kan man nog säga att ”efter stressigt jobb i februari slår bacillerna till som ett brev på posten under sportlovet”. Ni har säkert redan gissat det. Mitt sportlov blev inte så aktivt som jag hoppats på. Jag har tillbringat en skidsemester i Schweiz under en filt på ett hotellrum.
Att överhuvudtaget komma på idén att ha semester under vabruari känns ju inte så smart så här i efterhand. Att hålla hela familjen frisk under en och samma förutbestämda vecka borde statistiskt sett vara omöjligt. Det är nästan så att man borde isolera sig från omvärlden i en hel vecka INNAN sportlovet. Äta konserver som en riktig prepper, överdosera handsprit och undvika folksamlingar. Nej tack till bio, tunnelbana, middagar med vänner och barnkalas. Alla riskhärdar måste undvikas till varje pris. Men det är alltid enkelt att vara efterklok. När jag låg där och hostade lungorna ur mig i en av mina svettiga feberattacker och i desperation försökte pinpointa vem som haft mage att smitta mig (var det nog inte han med rutig skjorta som hostade så i bagageinlämningen på Arlanda?), så var jag nog egentligen mest sur över att mina baciller även stoppade resten av familjen från att åka skidor. Allt familjemys som jag sett fram emot med rosiga kinder, nypistade backar med frasande manchester och kaisersmarrn i solskenet blev istället till ett seriemaraton på Netflix och room service.
Kanske borde man nästa år bara helt enkelt hoppa över sportlovet och satsa på en påsksemester i värmen istället, när alla virus har förtvinat av vårsolens helande strålar och våra kroppar börjat fylla på förråden av D-vitamin igen. Våga säga ”nej tack” till semester i högrisktider och satsa de efterlängtade semesterdagarna på ett säkrare kort senare under våren. Hur tänker ni? Är det verkligen värt risken med sportlov?
