Waldemarsudde, en oväntad kram och några vilsna franska turister – Stockholm

Det är inte varje dag jag får en kram av en okänd kvinna och vinkar hysteriskt till några vilsna franska turister. Men vi tar en sak i taget. Vi börjar dagens inlägg någonstans runt klockan 10 i förmiddags, när frukosten till slut var avklarad.

Klarblå himmel och runt nollgradigt. Stockholm visade sig idag på sitt bästa humör. Även vi var på vårt bästa humör, så vi beslutade oss för en lördagspromenad på Djurgården. Alla våra favoritcaféer på ön visade sig vara stängda för säsongen, så vi tog sikte på Waldemarsudde och den mysiga lilla kaffestugan Ektorpet med sina goda våfflor.

Som vanligt är vår planering i sista-minuten, så när vi väl kommer på att vi ska åka till Djurgården, så hade vi missat vår direktfärja med fem minuter. Fem minuter. Det hade känts bättre om vi missat med en halvtimme, nu hade vi ju faktiskt haft en chans att hinna med om jag inte hade smuttat så länge på den där sista koppen kaffe. Men nåväl, det fick bli vägen via Djurgårdsfärjan istället. Och det sista morgonkoppen kaffe på lördagsmorgonen är ju alltid den godaste, eller hur?

Det går inte annat än att älska Stockholm en dag som denna. Inte alltför många turister, inga köer och mängder av frisk och härlig luft. Vi satte oss utomhus på färjan och njöt av solen i våra ansikten. Snart så vänder det!

Väl framme på Djurgården ser vi att Gröna Lund verkar bygga om rejält till årets säsong. Stora delar av området nedanför Tyrol är jämnat med marken och det grävs och pålas för fullt. Hoppas det blir en åkattraktion som inte innefattar varken fritt fall (för många sådana redan på Grönan!) eller något hysteriskt snurrande (kan vara tanten i mig som talar, men jag ser inte längre nöjet med att må illa? ). Mer sköna berg-och-dalbanor till folket, säger jag bara.

Vi tar en liten omväg på vägen till Waldemarsudde och promenerar i de fina kvarteren vid Breda gatan, alldeles bredvid Gröna Lund. Vi snirklar oss runt i gränder som jag inte kan minnas att jag någonsin gått i tidigare, med fina små trähus med fönsterluckor och kullersten. Här måste jag promenera igen, jag ser framför mig att strosa här i vårsolen i en blommig sommarklänning och en mjukglass.

Waldemarsudde är fullt av söndagsflanörer, fast det bara är lördag. Kallas det för lördagsflanörer då? Den öppna spisen på Café Ektorpet eldas så att skorstenen nästan glöder. Doften av kaffe möter oss innan vi ens har öppnat ytterdörren.

Julen är inte undanstädad ännu på Ektorpet. Även om jag frenetiskt har bedrivit häxjakt på varenda liten tomte hemma i lägenheten, kändes det helt rätt just här och just nu med amaryllis och hyacinter i vita Waldemarsuddekrukor. Den öppna spisen knastrar, min svampsoppa är perfekt krämig och pepprig och dotterns våffla med grädde och hallonsylt slinker ner. Sådana här vinterdagar tar jag gärna fler av, tack!

Vi promenerar vidare vid Waldemarsudde, solen början redan att ha svårt att nå över horisonten. Man kan nästan se att solen ansträngt sträcker på halsen över Södermalm för att nå med sina stråla till oss på Djurgården.

När jag som bäst går och njuter av alla statyer och vackra miljöer vid slottet, känner jag plötsligt en arm om mig bakifrån. En helt okänd kvinna kramar om mig rätt hårt. ”Du glömmer väl inte att fota de där?” säger hon glatt och pekar på min man och dotter. Jag kan inte annat än skratta. Jo, de där två hade jag nog faktiskt glömt att fota. Jag hade ju varit så fokuserad på att fotografera prakten runt omkring mig, så jag glömt bort att fotografera det som faktiskt betyder mest för mig. Ibland behöver man en kram från en okänd kvinna för att vakna upp. Om du läser detta: Tack! :)

Vi hoppar på spårvagnen in mot city igen. Ett äldre franskt par ser förvirrade ut och försöker göra sig förstådda, men de kan ingen engelska. Konduktören försöker så gott hon kan förklara hur de ska åka för att komma till Gamla Stan. Precis när vi ska hoppa av vid T-centralen tittar konduktören på oss och frågar om inte vi kunde hjälpa de två turisterna ner i tunnelbanan och visa dem vägen till Gamla Stan. Självklart kan vi det! Jag försöker förklara på min skolfranska att vi också skulle ta ”le Métro” till Gamla Stan. De kunde helt enkelt följa med oss. Åh så glada de blev! De pratar på så mycket på franska att jag inte ens förstår hälften. Men de följer med.

Paret pratar på och det jag förstår är att de har en sååååå trevlig helg i Stockholm och de var såååååå glada att vi svenskar var så trevliga och hjälpsamma. Mannen gjorde en grimas när han skulle beskriva hur hjälpsamma fransmän är… Att vi hjälpte dem, det hade aldrig hänt i Frankrike påstod han! Jag är benägen att hålla med. Jag kan fortfarande minnas när jag försökte köpa ”une baguette” i Paris och bageribiträdet vägrade försöka förstå mig. Jag menar, hur mycket fel kan jag ha uttalat ordet baguette?

Väl på tunnelbanan mot Gamla Stan börjar paret att prata med alla som satt runt omkring oss. En av tjejerna i vagnen hade studerat i Strasbourg, så turisterna blev så glada att de nästan missade att hoppa av tunnelbanan. De hann av tåget med nöd och näppe och när tunnelbanan sedan rullade vidare så såg jag hur mannen stod på perrongen och vinkade till oss med ett stort leende. Jag hoppas verkligen att de får en härlig helg i Stockholm och att det möter på fler hjälpsamma Stockholmare. För vi är ju ett härligt och hjälpsamt gäng som bor här, eller hur?

En rejäl raclette (självklart med syltlök och cornichoner!) senare är det nu dags för lördagsmys i soffan! Hoppas ni får en härlig helg – det tänker i alla fall jag ha! :)