Franz Josef -> Motueka
Tidig uppgång, då vi idag hade en lång dags körning framför oss, närmare bestämt 45 mil efter Nya Zeelands västkust. Vädret, som inte visat sin bästa sida i Franz Josef, bjöd idag på strålande sol och vi fick äntligen en skymt av det vackra, vita bergsmassivet som hela tiden legat där bakom dimman och lurat. Vi hörde helikoptrarna på avstånd, det lät nästan som att de skrattade åt oss… Men men, time to go. Frukostbuffe på hotellet, sedan dags att åka.
Då vi idag passerade förbi Lake Mapourika på vägen norrut, gled vi förbi för att se om vi idag skulle slippa att få med kanotskolan på bilderna. Och idag var det desto mer öde. Vi möttes av en helt spegelblank sjö. Den enda krusningen på vattnet var att vi inte var ensamma idag heller. Titta noga på bilden nedan. Det är inte brus i bilden. Det är MYGG. Tusen och åter tusen mygg svärmade runt oss, så även om det ser fridfullt ut på bilden så hoppar vi runt och viftar med armarna som galningar i bakgrunden.
Bergsmassivet med Mount Cook följde oss efter vägen och vyerna skiftade mellan gulliga till övermäktigt vackra, men vi insåg ganska så snabbt att det inte skulle gå att stanna på så många ställen efter vägen. 45 mil skulle enligt GPS:en ta oss minst 6 timmar – och då hade vi inte räknat in alla stopp som vi ville göra efter vägen.
Första riktiga stoppet efter vägen blen en ort som heter Hokitika. Här finns ett wildlife sanctuary där vi kunde se två kiwi-fåglar samt ett gäng riktigt fula ålar. Kiwisarna var väldigt söta, med mycket långa smala näbbar. Tyvärr så är kiwis extremt skygga och rädda för både ljus och ljud, så vi fick lägga undan kamerorna och fotografera de små dunbollarna med minnet istället.
Innan vi lämnade Hokitika köpte vi med oss mackor från Subway, så att vi skulle ha lite frihet att stanna och käka lunch var som helst efter vägen.
Nu lämnade vi de gröna, dimmiga, ormbunksklädda bergen och körde in i ett väldigt mycket kargare landskap med karibiskt blått hav, klippor och stora röda blommor. Körde upp till vårt sista stopp för dagen – Punakaiki i Paparoa National Park- eller Pancake rocks som de också kallas.
Namnet på klipporna kommer av att klipporna är formade som stora högar av pannkakor som lagts ovanpå varandra. Som en pannkakstårta alltså. Pannkaksklipporna är kalkstensklippor som formades för 30 miljoner år sedan, då kalkrika fragment av döda havsdjur samlades här i den mjuka leran. Under åren har havet och vinden format mönster i klipporna på ett så unikt sätt att det inte finns några liknande klippor någon annanstans på jorden.
Stormande hav i bakgrunden och fantastiska skumma klippor överallt. Åt vår sallad i bilen innan vi gick ut, även om det är sommar här på Nya Zeeland är vindarna rätt så kalla. Vi stod länge och tittade på flera av de stora blåshålen som skapade fontäner av havsvatten när vågorna hamnade i rätt läge.
Ett besök i nationalparkshoppen och en mugg och en T-shirt senare, rullade vi vidare mot Motueka och vårt nästa hotell. Checkade in på vårt fräscha motell Nautilus Lodge, med ett mycket trevligt och pratsamt värdpar, och promenerade nedför gatan för att käka middag. Det blev en enkel sports bar och en hamburgare. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men det är faktiskt jäkligt gott med ägg och rödbetor på hamburgare. Några frågor på det?
Bokade in oss på båttaxi i Abel Tasman för imorgon, ska bli otroligt härligt med lite kustnära vandring i solen nu. Efter alla glaciärer och kalla kustvindar känns prognosen på 25 grader och sol helt rätt! Fram med solkräm och shorts!
Vill du läsa mer om vårt äventyr på Nya Zeeland? Kolla in nästa dag på Resedagbok Nya Zeeland: Dag 8. Abel Tasman National Park eller föregående dag på Resedagbok Nya Zeeland: Dag 6. Franz Josef National Park.
