-”Men mamma – det där är inte Mumbai, det är Dubai!”

Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan. Den där frågan som jag alltid svarar exakt samma svar på, men som jag egentligen inte alls förstår varför någon frågar överhuvudtaget. Oftast kommer frågan i en diskret bisats, ”Ja, men känns det inte lite onödigt att åka till <insert ”valfri ort i världen”> med dottern nu, är det inte bättre att vänta några år så att hon kan minnas resan?” Mitt svar är oftast detsamma. Jag reser främst för mig själv, för att uppleva saker med min familj, inte för att bocka av platser på en lista. Bara för att vi reser till ett ställe med dottern nu, betyder inte att vi inte kan åka tillbaka igen när hon blir äldre!

Visst, jag kan lätt erkänna att dottern inte har alltför mycket minnen från när vi var i Yosemite när hon var 10 månader, inte heller kan jag säga att hon kan skilja Prag från Budapest (som hon besökte när hon var 3 år). Men någonstans där började hon snappa upp saker. Det kunde vara maträtter, färger, flaggor, specifika händelser eller kläder, för vid varje resa fastnade något minne. Vissa händelser minns hon till och med bättre än vad jag gör. Som när hon kräktes på hotellrummet i Waikiki första natten på Hawaii – ett minne som hon starkt kommer ihåg, men jag visst har förträngt.

I helgen tog vi en riktig familjemyskväll och tittade på Mission Impossible 4. Soffkuddarna var fluffade, popcornskålen vad fylld till bredden och mysbyxorna var på. Jag och mannen hade sett filmen förut, men för dottern var detta första gången. De dödsföraktande scenerna där Tom Cruise klättrar utanpå Burj Al Arab ger mig fortfarande rysningar (HUR kan man klättra utanpå ett hus med klättervantar som går på batteri?) och efter några spännande möten med skurkarna behöver teamet snabbt förflytta sig till en fest i Indien för att få tag i koderna. Dottern har vid det här laget tagit popcornskålen i sitt knä och följer filmens snabba klipp med stort fokus. Lite snabba klipp från Indien och det extravaganta partyt i Mumbai börjar. Festen befinner sig i en otroligt vacker byggnad överfylld av guld, blommor, glamorösa gäster och marmor. Plötsligt säger dottern: ”Men mamma – det där är ju inte Mumbai, det är Dubai”.

Jag och mannen tittar på dottern. Hon fortsätter kolla på Mission Impossible och frenetiskt äta popcorn som om inget hade hänt. Jag och mannen tittar på varandra. Det kan väl inte stämma? Inte kan hon väl ha rätt? Vi rycker båda två upp mobilerna och surfar in på IMDb. Döm om vår förvåning när vi ser raden där det står att festen i Mumbai faktiskt var inspelad på hotellet Jumeirah Zabeel Saray i Dubai – hotellet som vi bodde på i juni. Nu när jag visste om var filmen spelats in, kände även jag igen mig. Den hoppande fontänen i receptionen, guldpelarna, vägen ute på Palmen. Det var klart att det var i Dubai! Men den enda av oss som såg igenom alla fejkade leenden, rekvisita och dekorationer – var vår dotter.

Jag hoppas och tror att upplevelser och erfarenheter som du får genom att resa, gör dig till en tryggare, öppnare och starkare människa. Att uppleva andra kulturer och religioner ger dig en förståelse för vår komplexa värld och öppnar upp för mer tolerans och kärlek. Att dottern kände igen ett hotell kanske inte räddar världen just nu, men hur mycket mer har hon inte upplevt och har minnen och förståelse för som vi inte har en aning om? Jag kanske faktiskt ska ändra mitt svar nästa gång någon frågar varför vi reser med vår dotter. Jag kanske faktiskt inte reser för min skull längre, jag reser för hennes.