Wied il-Ghasri – Den slingrande bukten på Gozo – Malta

Är det någon mer än jag som funderat över resetidningarnas återkommande listor med världens vackraste stränder? Hur det kommer sig att de stränder som omnämns oftast är de stora och redan kända stränderna? För mig är en strand som vackrast när den är vild och orörd. När jag kan sitta ner vid strandkanten och bara höra havet som rasslar runt bland strandens stenar under mina fötter. En vacker strand behöver i mina ögon varken ha palmer eller kritvit sand. Naturens skönhet kommer i alla färger och med all sorts grönska. Lite otippat och oväntat mötte jag faktiskt en av mina topp tio vackraste stränder någonsin på Gozo. Stranden vid Wied il-Ghasri. Den lilla stenstranden i den slingrande havsbukten på Malta.

Den slingrande havsbukten

Bilvägen till Wied il-Ghasri är inte någon bilväg. Hur mycket äventyr vår lilla hyrbil än vore kapabel till, så är detta en av de många vägar på Gozo som vi helt enkelt får säga ”nej tack” till. Vi parkerar lite maltesiskt på sidan av den större vägen och promenerar istället. Det är bara några minuters promenad till vägens slut, så det definitivt en win-win att både få röra på sig i vårsolen och att dessutom slippa oroa sig för hyrbilens off-road-försäkring.

Vi är på väg till Wied il-Ghasri, den smala lilla havsravinen med den lilla stranden som är porten till Gozos mest kända undervattensgrotta – Katedralgrottan. Vi är dock inte här för att dyka i grottan, utan för att besöka stranden. Enligt det vi läst, ska den vara liten men naggande god.

Vägen ner till stranden går nedför 100 trappsteg, urkarvade i sandstenens porösa väggar. Vi hinner knappt gå nerför trappan förrän den slingrande bukten uppenbarar sig nedanför oss. Som en turkos havsorm har havet här skapat en 300 meter lång bukt, omgiven av branta klippor och grottor. Färgen på havet är nästan självlysande i solen. Neonblå. Finns den färgen? Oavsett är det så vackert att vi inte kan låta bli att stanna till lite och titta ut över ravinen innan vi fortsätter nedför klippan.

Den allra längsta sträckan nedför klippan är en enkel trappa, men den sista biten av trappan har definitivt sett sina bästa dagar. Här saknas både trappsteg och räcke. Min gissning är att vinterstormar och stora vågor har tärt lite extra på den sköra stenen. Det blir till att vara lite kreativ och ta till både ett litet hopp och en halv split för att komma ner. Men det är det helt klart värt. För vyn som väntar nere på stranden är mer än minnesvärd.

Det skulpterande havet

En februaridag som denna är det ingen som lagt ut några handdukar på stranden. Två yngre par har picknick på klipporna och vi möter några besökare på vägen ner. Men det är långt ifrån trångt. Det är i princip bara vi och den turkosa bukten.

Strandens mjuka stenar färgas gyllengula i vattnet vid strandkanten och det rasslande ljudet av stenar i rörelse i takt med vågorna är nästan lite sövande. Stenar slipas ner till sand. Ny stenar rullar in. Stenar slipas till sand. På repeat.

Även om ravinen och havspassagen ser smal ut från ovan, är viken desto bredare sett här nerifrån stranden. Genom åren har det virvlande havet gröpt ur ravinens sidor och skapat grottor och fickor under vattenytan. Det är definitivt inte helt okomplicerat att simma här. Undervattensströmmar och höga vågor kan få den mest rutinerade simmaren att hamna fel och sugas bort eller skada sig här bland klipporna.

Världens vackraste stränder

Jag vet inte vad det med denna strand är som får mig på fall. Det kan vara tystnaden. Enskildheten. Den dramatiska naturen. Eller kanske den S-formade bukten med det neonblå havet. Oavsett så hamnar den här stranden med på mitt inlägg om ”Topp tio vackraste stränder i världen”. Om jag någonsin skulle skriva det inlägget. Eller förresten, den här stranden kanske inte förtjänar att hamna på listan. Den förtjänar kanske hellre att få fortsätta vara lite hemlig och enslig. Så att den får fortsätta vara så där vacker. Kanske är det därför som det alltid bara är stora stränder med på resetidningarnas listor med världens vackraste stränder. De vackraste små godbitarna håller man helst för sig själv.

Med Wied il-Ghasri i ryggen beger vi oss uppför trapporna igen. En liten ödla springer förbi mina fötter. Så snabb att jag inte hinner fotografera den. Att Gozo skulle vara Maltas lugnare lillasyster stämmer på många plan, men samtidigt är Gozo den vildare lillasystern. I alla fall om man pratar naturupplevelser.

Hur hittar jag till Wied il-Ghasri?

Wied il-Ghasri ligger på Gozos norra kust, ungefär 2 kilometer väster om salinerna i Xwejni bay. Det finns en ”bilväg” ända fram till trapporna vid ravinens kant, men jag skulle rekommendera att ställa bilen vid korsningen på ”huvudleden” Triq Is-Sagħtrija.

Karta (Google maps)

Vill läsa fler av mina resetips? Glöm inte att gilla Rucksack på Facebook!

Vill läsa fler av mina resetips? Glöm inte att gilla Rucksack på Facebook eller pinna inlägget på Pinterest!