Ålfiskare utanför Åhus – Skånsk fiskehistoria och ålfiske

Besöket i Kristianstad gjordes i samband med en pressresa med Visit Kristianstad, men alla tankar och åsikter är som vanligt mina egna.

Egentligen skulle vi bara åka hit för att ta några bilder på den vackra stranden, men vårt besök hos traktens ålfiskare vid Tvillingaboden söder om Åhus gav oss inte bara salta havsvindar, utan även en lektion i skånsk fiskehistoria och ålfiske.

Det är verkligen en sådan där perfekt majdag. Havet är nästan är helt stilla och de vita stränderna skulle platsa i vilken charterbroschyr som helst. Ingen skulle märka någon skillnad om jag skulle råka smyga in en bild från Åhus i ett reportage från Mallorca. Här bjuds på finkornig, len och vit sand bredvid ett turkost hav. Själva sinnebilden för en semester. Men vid Tvillingaboden har man inte semester. På gräset ligger ålhommorna och näten för inspektion och lagning. Det börjar bli dags att förbereda för årets fiskestart i slutet av juli.

Ända sedan medeltiden har ålfisket varit en del av kulturen i Skåne, men något har hänt med ålen de senaste 60 åren. Ingen vet helt säkert varför, men ålbeståndet har enligt Naturskyddsföreningen minskat med mer än 90%. För att skydda ålen valde man därför 2007 att införa ett förbud att fiska ål i havet i hela Sverige, förutom för ett fåtal fiskare som innehar ett särskilt fisketillstånd. Dessa fiskare får fortsätta sitt fiske. Dock kommer inga nya ålfisketillstånd att utfärdas och ett tillstånd kan inte ärvas. Ålfisket kommer att långsamt dö ut.

Ålen är en ytterst komplex och hemlig fisk, som vetenskapen än idag vet väldigt lite om. Det man vet säkert är att all ål i hela Europa är ett och samma ålsläkte och alla ålarna föds och dör i Sargassohavet, strax söder om Bermuda. 800 mil från Sveriges kust.

En åls liv börjar som en liten glasål. Bara några centimeter lång vandrar den mot Europa med hjälp av golfströmmen. Man tror att det tar 1-3 år innan ålen når Europas kustlinje. Härifrån sprider sig sedan ålen och bara ungefär 5% av alla ålyngel når till Östersjön. Ålen växer på sig i söt- och bräckvatten och när den blir någonstans mellan 7-20 år så vandrar ålen tillbaka till Sargassohavet igen. Till en plats som ålen inte har besökt sedan den var ett litet romkorn. Här leker ålen, fortplantar sig och dör. De ålar som passerar förbi Skånes kust är alltså på väg tillbaka till Sargassohavet, på sin sista resa över Atlanten.

Mycket har hänt i Sverige de senaste 60 åren. Vattenkraftverk har byggts i floder där ålen tidigare har vandrat. Östersjön har blivit mer förorenad. Skarvbeståndet har växt och det finns ett stort illegalt fiske av ål. Det finns nog inte en enda faktor som man kan skylla på för det minskade ålbeståndet. Men faktum kvarstår. Något måste göras.

Idag satsar man på att rädda ålen genom att plantera ut importerade glasålar, försöka få vattenkraftverken att sätta in speciella skydd för att hjälpa ålen att passera och att minska det illegala fisket genom övervakning av bland annat drönare. Men det krävs krafttag – inte bara i Sverige, utan i hela Europa.

I augusti startar ålagillena som vanligt utefter Skånes kust. Människor samlas här hos härliga Hånsa och Maria vid Tvillingaboden och äter ål och sjunger och skrattar. Ålagillena här är väldigt populära och kändistäta, faktiskt har till och med kungen varit gäst här.

Jag hoppas och önskar med hela mitt hjärta att jag om några år kan komma tillbaka hit till Tvillingaboden på ålagille till ett läge där alla åtgärder och begränsningar för att rädda ålen har burit frukt och ålbeståndet är på väg tillbaka. För ålen är inte bara en mytiskt och hemlig fisk som vi behöver lära oss mer om, den är även en del av vårt kulturarv som är värd att bevara.

Vill läsa fler av mina resetips? Glöm inte att gilla Rucksack på Facebook!