En fotoresa genom ett höstigt Österlen

Att resa bort, men ändå vara hemma. Så känns Skåne för mig. Varje gång jag är här så förundras jag över hur kontinentalt det känns med alla bokskogar, korsvirkeshus och gårdscaféer. Att bila runt i Skåne är som en åka på en snabb jorden-runt-resa. De branta klipporna med betande får vid Ales Stenar tar mig med till Irlands gröna kust, de vita ständerna vid Sandhammaren tar mig med till västra Floridas finkorniga stränder och de färgsprakande bokskogarna i höstskrud tar mig till södra England.  Skånes själ är verkligen så långt ifrån mina norrländska rötter som jag kan komma. Vi hittar ett öppet gårdscafé och slår oss ned vid en vedeldade braskaminen. En liten “kaffe med bröd” innebär en stor tallrik full med fyra sorters bakverk. En full tallrik av livsnjutning. Att ta en “snabbfika” är ett okänt ord här på Österlen.

Trots att väderapparna hade visat på en helmulen dag, bjöd Skåne oss på sin vackraste novemberhimmel. En ljus horisont släppte igenom värmande solsken över de disiga vårgröna fälten. Vem har sagt att november är årets tråkigaste månad? November är snarare årets vackraste månad i Skåne. Lite som Toscanas kullar i tidigt morgonljus – fast hela dagarna. En stor flock hjortar betar lugnt på sidan av vägen medans en stor vildsvinsgalt går med bestämda steg i riktning mot en hög av sockerbetor. Inte ens falkarna som cirkulerar runt fälten verkar bry sig om att vi kommer och hälsar på. Österlen verkar pusta ut efter sommarens anstormning. Varva ner och ladda om. Nog för att jag förstår att Österlen är fantastiskt på sommaren, men jag föredrar att hälsa på när inte ni andra är här. Då kan jag låtsas att jag har hittat en okänd semesterpärla och behålla hemligheten bara för mig själv.