1,5 dag i Wien – 6 höjdpunkter bland konst, musik och kulinariska mästerverk

Ingen stad i Europa är så definierad av sin historia och sitt kejserliga arv som Wien. Huvudstaden i det forna Habsburgska riket har varit centrum för konst och musik under århundraden och en trendsättare i Centraleuropa av allt från cafékultur till mode. En stad som jag gärna skulle hitta på en ursäkt att åka tillbaka till, oavsett om det är för att njuta av kejserlig prakt, chokladspäckad tårta eller varmt vin på en julmarknad.

Jag har besökt Wien flertalet gånger, men i år besökte jag staden för första gången på sommaren. Så följ med mig på 1,5 dag genom kejserliga salar, gyllene trädgårdar, krispiga schnitzlar och kaffehus där tiden verkar stå stilla.

Tips för några dagar i Wien

Även om man kan promenera mellan nästan alla sevärdheter i Wien är det skönt att ha möjligheten att åka kollektivt om väder och vind inte är på din sida. Staden har ett väl utbyggt nät av tunnelbana, spårvagn, tåg och bussar och du kan spara mycket tid genom att bara hoppa på några stationer.

Med ett 24-timmars Vienna City Card (19 euro för vuxna, 2026) får du fri tillgång till gratis kollektivtrafik samt rabatt på alla större museer och sevärdheter – något jag tyckte var väldigt smidigt. Det går dessutom att lägga till rabatterad transport till flygplatsen. Vill du bara ha en 24-timmarsbiljett för kollektivtrafiken kostar den 9,70 euro, men då ingår inga rabatter.

Vienna City Card finns att köpa för 24 timmar, 48 timmar, 72 timmar och 7 dagar. 7 dagarskortet är väldigt prisvärt med sina 39 euro.

First thing first – Wienerschnitzel

Det är något speciellt med en Wienerschnitzel i Wien, så det fick bli vårt första stopp efter flygplatsen. En riktig Wienerschnitzel ska vara en tallriksstor köttbit av tunt utbankad kalv, stekt knaprigt gyllenbrun med luftbubblor och serverad med en syrlig potatissallad, citron och lingon. Den perfekta kombinationen av krisp, salt, surt och sött som gör rätten så oemotståndlig. Men var hittar man den perfekta wienerschnitzeln i staden med dess namn?

Weinerschnitzel är inte någon rätt från medeltiden, utan skapades under senare delen av 1800-talet. En restaurang som gör anspråk på att vara den äldsta restaurang att servera schnitzel, är Figlmüller Wollzeile. Där har köttbitar bankats och stekts sedan 1905 och det är utan tvekan den restaurang som är mest känd för sin schnitzel. Förra gången jag besökte Wien lyckades jag få bord här och kunde testa deras gigantiska schnitzel. Otroligt god schnitzel, men med ett klientel som enbart bestod av turister. Hur kul är det? Denna gång fick det bli schnitzel på ett annat ställe.

Ett ställe som rekommenderas av Michelinguiden, är restaurangen Meissl & Schadn. Här framför stora glasfönster mot gatan, under en gigantisk ljuskrona, bankas schnitzlar i kombination med klassisk musik, snygg inredning och en skön atmosfär. Vi behövde inte ens vänta på bord, utan fick direkt ett bord inomhus vid en grön innergård. Det kändes bra redan när vi slog oss ner. På Meissl & Schadn hittar du lokalbor, affärsmän, turister och barnfamiljer. En salig mix av människor som inte bara åt schnitzel, även om det nog var den mest beställda rätten.

Vi beställde in var sin wienerschnitzel ”mit allen Schikanen” (med alla tillbehör) och det blev en lunch som nog inte hade kunnat bli bättre. Perfekt krispig schnitzel stekt i smör och ister, tillsammans med Wiener Garnitur (hackad persilja, kapris, ägg och sardeller), potatissallad, lingon och citron. Jag måste nog utnämnda detta till den godaste schnitzel jag någonsin ätit – detta trots att jag är en kräsen schnitzelfantast av rang.

För dig som inte bara nöjer dig med att äta den perfekta schnitzeln, så håller Meissl & Schadn också schnitzelkurser, där du får lära dig att laga schnitzel och sedan äta den. En aktivitet som jag definitivt kommer att boka upp mig på nästa gång jag är i Wien!

I Sisis fotspår på palatset Hofburg

Om man vill förstå Wien behöver vi börja med att förstå den kejserliga historien. De mäktiga Habsburgarna styrde stora delar av Centraleuropa härifrån i över 600 år och det märks på allt från arkitektur till kultur. Mitt i Wien ligger det stora palatskomplexet Hofburg, som var kejsarens centrum under århundraderna. Här bodde kejsarfamiljen, härifrån styrdes imperiet och här togs prominenta gäster emot.

En av de kejserliga personligheter som fått lite extra uppmärksamhet de senaste åren är 1800-talsprofilen Sisi – egentligen Elisabeth av Österrike – som var gift med Frans Josef I. Två TV-serier har de senaste åren berättat sagan om den vackra unga kvinnan som gifte sig med kejsaren och fick all lyx och pengar man kan drömma om, men aldrig kände att hon passade in. Efter att ha plöjt igenom alla avsnitt av serierna känns det därför självklart att börja dagen på Sisi museum, för att förstå mer om personen bakom myten.

Ett besök på Sisi Museum innehåller också inträde till de kejserliga våningarna, vilket är de vackra våningarna där familjen bodde och levde. Jag börjar dock med Sisi Museum för att försöka förstå mer om Sisis liv, men besöket gör inte bilden av Sisi mindre komplex.

Sisi museum målar upp en bild av en kvinna med starkt behov av frihet. Här berättas om hennes liv och resor, svårigheter med hovets regler, ätstörningar och konflikten mellan hennes offentliga roll och privata personlighet. Hela historien från att hon var en relativt ”vanlig” överklassflicka i Bayern till det chockerande mordet på henne i Gèneve när hon var 60 år gammal. Det här är inte en Askungesaga med ett lyckligt slut, även om Frans Josef tydligt älskade henne djupt hela sitt liv.

I kejsarvåningarna möts man av kejsarparets delade liv. Frans Josef jobbade hårt i arbetsrummet och tog emot människor från hela kejsardömet två dagar i veckan. Totalt mötte han här 260000 människor under sin livstid – ofta tog han emot över 100 personer på en dag. Kejsaren levde relativt enkelt och sov i en enkel säng.

Sisi däremot var besatt av skönhet och att vara smal och dagen började oftast med flera timmars hårvård innan hon sedan tränade intensivt i sitt rum i ribbstolen och de romerska ringarna. Familjen åt tillsammans i matsalen på söndagar. Ett ganska så inrutat liv.

Vid Hofburg hittar du även det berömda Spanska ridskolan med dess lipizzanerhästar och uppvisningar och Skattkammaren med de kejserliga kronjuvelerna, men vi valde att inte besöka dem denna gång.

Paus från regnet på Schmetterlinghaus

Efter många dagars värmebölja i Wien slog vädret om i samma ögonblick som vi landade på flygplatsen. Temperaturen sjönk med 10 grader och regnet öste ner. Alldeles bredvid Hofburg ligger Schmetterlinghaus (fjärilshuset), en liten exotisk oas som passade perfekt att besöka när det regnade som mest.

Fjärilshuset ligger i Palmenhaus, som i sig en sevärdhet. Det glastäckta huset byggdes 1901–1906 i jugendstil och ligger i den tidigare kejserliga trädgården Burggarten. Det här är inte ett klassiskt museum, utan en tropisk oas där fjärilar flyger fritt bland exotiska växter och vattenfall.

Även om detta främst verkar vara ett besöksmål för familjer, måste jag säga att jag gillade det. Att kunna sitta på en stol i en exotisk skog mitt i Wien, omgiven av fjärilar är nog något av det mest meditativa du kan vara med om i storstan.

Fjärilshuset visar även besökarna hur fjärilarna utvecklas i olika stadier och det finns en puppbox där pupporna hänger tills de kläcks.

Lås gärna in din jacka innan du går in i fjärilshuset, annars blir det här en väldigt varm och fuktig upplevelse.

Musikens profiler från Wien

Ingen stad är så förknippad med klassisk musik som Wien och du möter den överallt – på restauranger, i butiker och hos gatumusikanter. Under flera århundraden var det här bland adel och kejsare och kyrkan som Europas främsta kompositörer och musiker samlades. Alla som någongång varit något har passerat förbi här.

Alldeles bredvid Hofburg ligger Burggarten och här hittar vi en av stadens musikprofiler – Mozart. Mozart föddes i Salzburg, men bodde de sista tio åren av sitt liv i Wien. Vilket är en betydande del av hans liv, då han bara blev 35 år gammal. Det var här i Wien som han skrev Figaros bröllop och det var här Trollflöjten kom till liv. Mozart gifte sig till och med i Stefansdomen, den stora katedralen i centrala Wien. Men Mozart är bara en av alla kändisarna.

Beethoven föddes i Bonn, men bodde här under största delen av sitt vuxna liv. Här skrev han bland annat Für Elise, trots ökande dövhet med åren. Schubert föddes och dog här och Haydn föddes här och tillbringade största delen av sitt liv här. Men stadens riktigt musikstjärna, det är Johann Strauss II.

Ingen dans är så förknippad med Wien som vals. Valsen kom egentligen inte från Wien, men här utvecklades den till att bli den sensuella, tätt hopslingrande dans som det är idag. Under början av 1800-talet fullkomligt exploderade intresset för att dansa vals och den okrönta valskungen blev Johann Strauss den yngre. Om du tänker på en vals så tänker du till 99% sannolikhet antagligen på ”An der schönen blauen Donau”. Valsen av alla wienervalser. Strauss mest kända verk. Om du vill möta Strauss i Wien idag hittar du hans gyllene staty i Stadtpark.

Valsens koppling till Wien förstärktes också av stadens baltradition. Ingen stad i världen lär väl dansa så mycket vals. Bara under januari och februari fylls Wien av hundratals baler. Om det är något som står på min bucket list så är det att någon gång få dra på mig en glansig långklänning, kliva in i en överdådig balsal och för en kväll låtsas att jag kan dansa vals.

Klimts fantastiska värld på Belvedere

En kort spårvagnsresa senare befinner vi oss vid ett nytt slott, det gräddvita palatset Belvedere. Belvedere är en av Wiens stora sevärdheter och kanske den plats där konst, kejserlig prakt och Wiens historia kring 1900 möts allra bäst. Egentligen är Belvedere uppdelat i Övre Belvedere och Nedre Belvedere, men det är till Övre Belvedere du ska bege dig först – speciellt om du har begränsat med tid.

Belvedere bjuder ett barockslott med 800 år av konsthistoria, bland annat med världens största samling av Klimt. Och Klimt kommer du att få lära dig allt om när du kommer hit. Du har antagligen sett flertalet av hans gyllene tavlor, exempelvis den mest berömda tavlan Kyssen, men du kommer snabbt att upptäcka att Klimt är så mycket mer än bladguld. Sättet han porträtterade kvinnor är något helt unikt. Kvinnornas styrka och skönhet fullkomligt strålar från pannåerna och vissa tavlor ser snarare ut som foton än målningar. Hudens skuggor. Ögonens glittrande blick. Klimt var en mästare av porträtt och en på symbolism.

Även om Belvedere idag har fokus på konsten på väggarna, behöver du ibland också titta upp i taket. Speciellt i den magnifika Marmorsalen, där hela rummet ser ut att vara täckt av valv och nischer och detaljer, men egentligen är det bara Trompe-l’œil – ”lura ögat” – en målningsteknik i 3D. Ett litet rum kan luras att vara större med rätt teknik, marmor är inte marmor om man tittar närmare och stuckaturerna är egentligen bara färg och målade skuggor.

Det går lätt att tillbringa en timme eller två på Övre Belvedere och för den som har tid kan de tillfälliga utställningarna i Nedre Belvedere också vara värt ett besök.

Vi tar en kort promenad genom den berömda slottsträdgården innan vi beger oss härifrån, men den imponerar inte idag. Ogräs växer på gångarna och blommorna ser ut att sjunga sin sista vers. Kanske är det värmeböljan som har slagit hårt på blommorna. Kanske behöver du se trädgården från ovan för att se dess storhet. Oavsett så visade den sig inte från sin bästa sida denna dag.

Sachertårta på Café Sacher

Men Wien handlar minst lika mycket om tårta som om konst, och då speciellt om den klassiska Sachertårtan – Sachertorte.

När jag var liten så brukade vi baka en chokladtårta med aprikoskräm till min pappa när fyllde år. Det var hans favorit och även om det tog många timmar att få till tårtan så var det värt det. Svulstig, mäktig och något att längta efter varje år. Men mamma kallade det aldrig någonsin för Sachertårta. Det var en chokladtårta med aprikoskräm. Egentligen har jag för mig att receptet faktiskt innehöll en barnmatsburk med aprikospuré, men kan minnas fel.

I Wien har man sedan 1832 bakat Sachertårta, en kompakt chokladtårta med aprikosmarmelad och chokladglasyr. Som tillbehör på sidan om tårtan serveras vispgrädde – så att tårtan inte ska kännas för mäktig? En dekadens som är svårslagen.

Jag måste erkänna att vi dagen innan redan hade ätit en Sachertårta. Det spöregnade och vi tvingades springa in på ett café och vänta ut regnet innan vi kunde checka in på vår flodkryssning. Räddningen från regnet var ett litet bageri alldeles vid tunnelbanan. Inte speciellt mysigt, men med gott kaffe och en bit Sachertårta kostade mindre än 5 euro. Så vi hade något att jämföra med när vi nu skulle fika på Sachertårtans födelseplats – Hotell Sacher. Eller hur var det nu med legenden om Sachertårtan, kommer Sachertårten verkligen härifrån?

Sachertårtan skapades av den unge Franz Sacher i Wien 1832. När hovkonditorn en dag låg sjuk fick den då 16-årige Franz uppdraget att trolla fram en dessert åt furst Klemens von Metternich. Resultatet blev en chokladtårta med aprikosmarmelad – och succén lär ha varit ett faktum. En ganska bra debut för en 16-åring, får man ändå säga.

Franz öppnade senare eget konditori, och hans son Eduard förde familjetraditionen vidare. Eduard arbetade en period på det anrika konditoriet Demel, där han tog med sig Sachertårtan och började sälja sin egen version. Några år senare grundade han Hotel Sacher och började servera tårtan även där. Och där någonstans börjar det som skulle bli Wiens kanske mest välsmakande grannfejd. Vem hade egentligen rätt till namnet för den äkta Sachertårtan?

På 1950-talet hade konflikten mellan Hotel Sacher och Demel blivit så infekterad att den till slut hamnade i domstol. Efter flera års stridigheter nådde parterna 1963 en förlikning. Hotel Sacher fick ensamrätten till namnet Original Sacher-Torte, medan Demel fick kalla sin version Eduard Sacher-Torte. Potato, potato, säger jag. Båda är Sachertårtor – men med några små, och tydligen juridiskt mycket betydelsefulla, skillnader i hur de är uppbyggda. Vi beslutar oss för at prova tårtan på Hotel Sacher.

Vi hade sådan tur att vi fick ett bord direkt inomhus i en av de sammetsröda salarna. Här kostar en bit Sachertårta 10,90 euro, men man kan även beställa ett Sachertorn för två personer med fyra olika bakelser och tårtor för 30 euro. Det kändes inte som något att fundera på. Det fick bli ett Sachertorn.

Om jag någonsin har fått chokladkoma, så var det denna dag på Café Sacher. Förutom Sachertårta serverades chokladpraliner, chokladmoussebakelser och chokladparfait med bär och vaniljsås. Vad som var bäst? Faktiskt inte Sachertårtan, utan chokladparfaiten.

Wiens vackra stadsdelar

Men Wien är inte bara museum, caféer och schnitzel. Innan vi beger oss till middag och vårt boende på Viva Moments hinner vi med några tusen steg till. Vi kikar in i Swarovskis glittrande flagship-butik på den eleganta shoppinggatan Graben. Vi kliver in i den väldiga, mörka och stämningsfulla Stefansdomen. Vi stannar till vid den lite obehagliga peststatyn och funderar en stund över vad den egentligen vill berätta om stadens historia. Och så, mitt i alltihop, växlar vi några ord med de vackra hästarna som klippeti-klappar runt med turister i eleganta vagnar genom stadens gator.

Jag är inte klar med Wien efter detta besök heller, men de 1,5 dagarna har åtminstone fyllt på mitt kunskapsförråd om Sisi, Klimt och Sachertårta. Det är inte fy skam. I morgon fortsätter resan vidare längs floden mot Budapest, men just ikväll tänker jag sova sött och drömma glittrande drömmar om kristallkronor, vackra klänningar och en himmelsk chokladparfait.

Har du varit i Wien? Vad var dina favoritmuseum? Hittade du en ännu bättre Wienerschnitzel? Berätta!

Mer information om Wien och Österrike hittar du på min Österrike-sida.